Titanerna

av Åsa Eriksson

Titanernas tysta kamp utspelade sig igår hemma i min hall. Den har länge bebotts av en krallig mountainbike med klumpiga däck samt en betydligt mera slimmad racervariant med bockat styre. Detta har aldrig orsakat något annat problem än att det möjligen varit svårt att hitta ledig plats för mina skor. De är från skilda världar och fyller olika, men lika viktiga, funktioner i mitt liv.

Igår var det slut på husfriden. Jag kom nämligen hem med en ny, glänsande röd racer för provvecka. Min gamla trotjänare i hallen, vi kan kalla honom T-Rex, drog hastigt in andan redan när jag öppnade dörren och jag kan nästan svära på att han blåste upp sig och blev dubbelt så stor. Nykomlingen, vi kan kalla honom C-Dale, smög ljudlöst in i hallen och parkerade sig mot motsatt vägg. Det var fruktansvärt spänt och tyst i omgivningen när jag tog av mig skorna och strax därefter kunde jag höra T-Rex väsa till sin rival ”jaha… men har’u kört Vättern då?”. C-dale svarade uppkäftigt ”nä, men 2007 kommer Åsas tid att bli bra mycket bättre… med mig!”.

Sedan stod de där och blängde på varandra hela natten. För säkerhets skull fick den stora och snälla klumpedunsen till mountainbike stå mitt emellan de två. Äntligen fick han göra skäl för sitt namn – Balance. Ur utrymningssynpunkt var det valet helt förkastligt, för nu var exakt hela hallen blockerad, men jag värderar min nattro högt och bor dessutom på första våningen. Det går att klättra ut genom fönstret i ett nödläge.

Mitt verkliga dilemma uppstod på morgonen då det var dags att fara till jobbet. Jag kom inte helt osökt att tänka på gåtan med killen som ska förflytta ett kålhuvud, ett får och en varg till en ö, men bara kan skjutsa en åt gången. Normalt är det nämligen jag och Balance som cyklar genom stan till kontoret och T-Rex stannar hemma och samlar krafter för längre kvällsrundor. Det skulle innebära att jag tog bort kålhuvudet och lämnade vargen och fåret kvar.

Det blev alltså T-Rex som fick följa med till jobbet idag och det fanns faktiskt ännu ett skäl till just det valet. C-dale kom nämligen pedallös. Tanken var att jag skulle ratta av T-Rex pedaler och montera på dem på den röda rivalen. Tror ni han släppte taget? Aldrig någonsin har ett par pedaler suttit så limmade på en tvåhjuling. I kampen med verktygen i hallen imorse skrapade T-Rex dessutom upp ett stort hål i tapeten, men jag kunde ändå inte bli arg. Det här måste kännas som en hyfsad käftsmäll i styret på honom, det förstår jag.

Nu gäller det bara att bland kollegorna hitta en stark kille, gärna snygg och singel, som med starka nypor kan hjälpa mig att bända loss pedalerna. Tråkigare kan man ha en onsdag på jobbet.

Hem...