|
En sak är säker – det är mycket man inte vet när
man börjar med en ny sport. Men det spelar absolut ingen roll (att
man inte vet alltså) och man kan lika gärna kasta sig huvudstupa,
utan tvekan in i det nya, okända. En del av själva grejen med
just nya sporter är ju att upptäcka och lära sig. Som helt
grön nybörjare fanns det mängder med saker jag inte förstod
nyttan av, eller trodde att jag någonsin skulle skaffa mig. Jag
fnyste lite grand och tänkte – usch, vilken prylsport. Det
där går jag inte på. Trodde jag ja.
Här tänkte jag dela med mig av några erfarenheter som
jag gjort under åren. Många av sakerna kommer låta förfärligt
banala, men allt är sant. Jag lovar. Det är bara att inse att
allt man redan kan blir självklart när man ser på det
i efterhand. Så håll till godo, här kommer sakerna i
banalitetsordning:
Fotpump
När jag växlade från mtb till racer stod det klart att
det var stenhårda däck som gäller. Och inget annat. På
mtb hade jag på något vis lyckats pumpa däcken lite sporadiskt
på cykelaffärer och ibland med min lilla fickpump, men på
racer gick det inte att kopiera det där beteendet. Inte visste jag
att man kunde häva i tiotals kilo i däcken och att de fortfarande
pallade trycket. På min tioväxlade Monark á la åttiotal
som jag cyklade till och från skolan på hade däcken sprängts
i luften redan vid tanken på tio kilo. Trodde jag. Men hade jag
provat så hade det säkert fungerat. Det var bara det att jag
aldrig kom på tanken. Jag har aldrig varit särskilt drabbad
av punkor trots mitt improviserande med diverse småpumpar, så
det är väl bara att tacka min lyckliga stjärna för
det nu när jag vet att däckstrycket spelar en central roll i
punkasammanhang.
Arm-, ben- och knävärmare
Hur bra är inte de där lycrabitarna! Så låter det
alltså nu, när armvärmarna nästan ständigt åker
med i bakfickan – men ”trams” tänkte jag först:
de där små stumparna klarar jag mig verkligen utan. Läs
min kärleksförklaring till små lycrabitar här.
Väst
Jag kan ju direkt säga att jag inte är någon väst-tjej.
Eller har i alla fall inte varit tills jag började cykla landsväg
– och nu är den i gott sällskap med armvärmarna i
bakfickan. Varje träning. Överlägset bra överdrag
som inte blir lika varmt som vindjacka men som gör att man inte fryser
ihjäl innan man hinner hem, om vädret hastigt och lustigt skulle
slå om.
Trainer
Alla som förstrött suttit och vevat på motionscykel före
styrketräningspasset, läsandes en tidning, vet hur himla långsamt
tio ynka minuter går. Hur skulle man då palla att sitta inomhus
i en timma och svettas på sin cykel som trots allt är gjord
för utomhusaktiviteter? Men trots trainerns ganska hopplösa
utgångsläge har jag numera framkallat ett (mindre) beroende
av den här manicken. Det är nämligen inga som helst problem
att köra ett hårt och fokuserat pass på trainer då
och då. Utan att tröttna. Det handlar bara om att ha en plan
för träningspasset (och hitta en skiva med riktigt bra musik).
Och för en solskenscyklist, som mig, är trainern ett utmärkt
redskap som gör att jag slipper missa träningspass när
regnet är på besök i vår huvudstad. Dessutom perfekt
när man har lite ont om tid och vill köra ett intensivt pass,
men inte hinner iväg till den där backen eller sträckan
där man brukar köra intervaller. Sist men inte minst, trainern
är grymt bra som uppvärmning inför tempolopp (då
man kan sitta i lugn och ro med utsikt över starten och klockan så
att man inte missar sin start). Raskt över till nästa sak på
min lista, som passande nog är…
Tempocykel
Nä, lägg av – jag kommer aldrig köra tempo! Fast
det vet ju alla vettiga människor att man aldrig ska säga aldrig.
Det var bara det att tempo på landsväg var ljusår från
min ”att göra före jag fyller sjuttio år”-lista,
det vill säga min idé om saker som jag ville prova. Nu står
den där. Tempocykeln. Visserligen en helt vanlig, aluminiumram (inte
en svindyr temporam) – men med alla tillbehör: tempostyre,
disc-hjul, högprofilshjul fram och en sittställning som andas
aerodynamik. För att inte glömma tempodräkt och röda
skoöverdrag i lycra. Va!? Jag upptäckte nämligen direkt
på mitt första tempolopp i början av min första tävlingssäsong
på landsväg att det inte var helt optimalt att köra linjecykel
när alla andra körde tempocykel. Särskilt tremils-tempon
då man känner sig (och är!?) ganska chanslös. Som
det ser ut är dessutom tremils-tempon här för att stanna,
för i mästerskapssammanhang är ett krav från Svenska
Cykelförbundet att tempoloppen ska vara just tre mil. Femton platta
och helt raka kilometer ut till vändplatsen och (oftast) likadant
tillbaka. Personligen hade jag önskat mig mer variation. Gärna
10-, 15- och 20-kilometers lopp med knixiga och backiga banor. För
på korta lopp skulle det nämligen fungera ganska bra att hävda
sig på linjecykel. Men så ser som sagt inte verkligheten ut
och i mitt fall så är det bara att köra på –
jag har ju redan grejorna och jag kan ju knappast skylla på utrustningen.
Hjulväskor
Är det månne en cymbal i som göms i de svarta, runda väskorna?
Nej då, bara fyra extra hjul nerpackade i Shimano- eller Campagnoloväskor
i bakluckan på bilen. Det stora hjulantalet följer med tempocyklingen
och för den delen också tävlingscyklingen. Träningshjul,
tävlingshjul, tempohjul. Man ser nästan ingenting i backspegeln
bakom berget av hjul. Men hjulen ska ju trots allt med och hjulväskorna
skyddar både hjulen och bilen när hjulen staplas på hög
bland ramar, väskor och trainers.
/aNNa
|