TjejVättern 2002

Jag är en av de 8 Hofvettjejjer som tog sig runt på snabbaste tiden, så jag tänkte berätta lite hur det var..
Jag var otroligt nervös på fredagen innan vi åkte ner, men med hjälp av mycket "peptalk" i bilen ner lyckades jag lugna mig något. Vi kom fram till Motala runt 22.30 och då var det bara hopp isäng. Jag var vid detta tillfälle helt lugn men efter att de hade börjat prata om farter o grejjer så kom det tillbaka. Lyckades i alla fall somna och sov hela natten utan problem. Sen var det upp och hoppa vid 5.30 på lördagen. Då hade nervositeten återkommit och inte fick jag i mig mycket till frukost. 2 bananer och en liten yoghurt.

Så var det dags att åka till starten och hämta nummerlapp. Det hade redan hunnit samlas en hel del cyklister i området och full fart överallt. Så blev klockan ca 7,45 och vi rullade till startfållan. Några rader framför såg vi våra "konkurrenter" och jag blev om möjligt ännu nervösare.. Så rullade vi iväg.. Först åkte vi efter en motorcykel ca 6km i 15km/h, vilket inte var så kul för man var tvungen att ligga o bromsa hela vägen. Så släppte de iväg oss och vi började trampa på, och all nervositet var som bortblåst. Så himla kul det var. Konkurrenterna hade vi framför oss och vi låg och bevaka dem hela vägen. Följebil hade vi oxå.. Så en mil innan mål så bestämde vi oss för att börja jaga ikapp.. Jag upp på maxpuls, 196, och tog mig om dem.. Uppför hela vägen och vi låg i ca 40km/h.. Så skulle vi svänga in på en annan väg, och det fortsatte uppför. Eftersom att jag inte har någon vidare kurvtagning så släppte jag gruppen 4km kvar till mål.. Inget vatten hade jag, bara sportdryck, men den stod mig upp i halsen. Började även känna mig frusen och kämpade på. Vände mig om hela tiden för att se om Veronica Similä (konkurrenten) var bakom oss.. Såg henne inte någonstans och kämpade på.. Tänkte har jag nu tagit mig om henne ska hon inte ta sig om mig igen.. Det gick bra ända fram till 300m före mål då hon svischade om mig. Försökte hänga på, men hade absolut inga krafter kvar. Kom äntligen i mål, 4 sekunder efter henne.. Kunde knappt stå på benen och gick och satte mig i skuggan..

Efter en liten stund blev det fotografering av både Hofvet-fotografen samt Aftonbladet. Och jag är SÅÅÅÅ nöjd med mig själv. Längtar efter nästa års runda. Då ska jag träna lite mer och vara med HELA vägen in i mål.. Det känns ju lite surt att tappa när man har 4km kvar, men med en snittfart på 32,5 är jag otroligt nöjd med allt!! Håll lite koll på Hofvet hemsida för bilder... Både före och efter loppet..

Mvh Eva Andersson