Lenas TjejTramp

Dags igen - Tjejtrampet för andra gången i livet! Förra året var "tändningen" för cykling - helt novis och lyckligt omedveten om vad 5,1 mil innebar. Men i år var det annorlunda. Jag hade ju erfarenhet! Jag visste hur inspirerande det är att samsas med ett par tusen tjejer i gemensamt försök att hitta en körbar yta; att få draghjälp uppför de sega backarn; att få köra ifatt utför och "dåna förbi" de som vilar på pedalerna då.... Nog om år 2000 - nu är det 27 maj 2001!

Delmål 1 avklarat: jag är på Stuvsta station i tid! Rätt mycket i tid, faktiskt, 20 minuter för tidigt. Jag sörplar förstrött i mig vatten från flaskan på cykeln, och filosoferar över hur mycket det går att dricka utan att spricka innan jag når toan på Gärdet.... Nåväl, kalkylen höll... Jag studerar stolt min nyinköpta SCOTT Navajo; det är annat än förra årets Pirana Laguna, det! Ärvd i 3 led från männen i familjen... I år ska det bli cykla av!

Väl framme på Gärdet kommer de välkända tävlingsvibbarna fram. Konstigt; jag har tävlat i olika grenar sedan jag var barn, men ändå känns det lika härligt pirrigt varje gång.

Jag startar i grupp 2, tillsammans med 1500 andra cykelfreaks. Eftersom jag har lågt nummer i den gruppen, tycker jag det är helt OK att passera hela startgruppen via trottoaren, för att försäkra mig om en startposition i främsta ledet. Jag inser att jag får lägga på en rem redan i början, om jag ska hinna med tätgruppen; taktiken är klar. Uppvärmningen går si och så - sonen har förbjudit mig att ha stöd på cykeln när jag tävlar, vilket försvårar genomförandet av hopp och studs-uppvärmningen. Men man kan ju alltid jogga på stället...

ÄNTLIGEN - startskottet! Jag pinnar iväg som en besatt, för att undvika att bli inklämd i den första avsmalningen av vägen. Det går bra, vi fortsätter framåt på Valhallavägen - motorcykeln på lagom avstånd framför. Det är då jag inser att vi inte är vi, vi är jag...

Tjejen som låg i ryggen i början har släppt, och hon var bara en... Och så är det motvind - och 5 mil kvar! Hela min mentala uppladdning har landat pladask! Ska jag tillbringa 2 timmar ensam med en motorcyklist, istället för med hundratals tjejer på cykel???

Det är i det läget plan B tar fast form - kör så det ryker! Medalj, den eftertraktade men aldrig uppnådda - nu ska du bli verklighet! Ensam är stark, och andra knäppa uttryck som jag inte tror på måste helt plötsligt bli min sanning.Taktiken är: kör allt vad du pallar, när någon slutligen (för det måste väl hända?) kommer ikapp - häng på, tills de släpper!

Framåt Sörentorp är jag inte längre ensam. 1-2 cyklister från min grupp har hunnit ikapp - jag orkade inte hänga på... Men det är gott om lagcyklister och någon enstaka grupp 1. Jag lever gott på mitt kvalificerade självbedrägeri - Wow, vad snabbt jag cyklar - susar förbi dem i uppförsbacken när de går; jag måste vara urstark just idag!

Efter någon mil, när hjärnan inte längre orkar föda själen med alltför korkade tankar, infinner sig ron. Det är härligt att susa fram i trakter man sällan ser, emellanåt påhejad av någon vid vägens kant. Vattnet glimmar, och vid första stora depån vankas en banan. Visserligen säger någon i högtalarna just att man ska kliva av cykeln och lugnt och sansat gå fram till raden av tilltugg, men jag känner mig inte riktigt motiverad för det. Kör in framhjulet under det dukade bordet, tar en banan och en mugg vatten och drar vidare.

Cykeldatorn är viktig. Medelhastighet över 25.0 km/h måste jag ha, annars finns ingen rimlig chans att nå medaljmålet. Jag hoppas att årets vinnare inte är mycket snabbare än fjolårets- då räcker runt 2 timmar för medalj. Följaktligen ska alla nedförsbackar utnyttjas maximalt - trampa, trampa! Och så är det ju så himla härligt när det viner runt öronen och datorn visar 43 km/h! Med lite tur räcker farten uppför den efterföljande uppförsbacken också - härligt!

Det blev inte så ensamt som jag befarade, men det blev många omkörningar. För andra gången förbannar jag sonen - du ska inte ha någon ringklocka på en MTB! Kan någon förstå hur fånigt det känns att hojta "pling-plong" varje gång man vill ha lite plats för omkörning?!?

Sista vägen utmed Djurgårdsbrunnsvägen är adrenalinet i topp. Ska jag hinna? Har haft nöjet att tampas med en tjej på racer senaste halvmilen, vilket är uppfriskande. Men nu vill jag i mål. Och äntligen - framme! Och där står klubbkompisarna och säger att "du ska också ha medalj"! JIPPIE! De visste å andra sidan inte vad som väntat dem om de sagt motsatsen...

Nöjd rullar jag vidare ut ur målfållan. Nu ska ryggan hämtas och sedan ska sista målet för dagen uppnås - fika med Bimbos! Det blev den perfekta avslutningen på en härlig cykeldag. Nu fick jag också insupa lite av de snabba cyklisternas erfarenheter. Dom har jag sparat i minnet för att utnyttja för nästa års kvalificerade självbedrägeri-tankar på mitt Tjejtramp nr 3.

Hälsningar
Lena Bengtsson