Ingers TjejTramp |
| Än en gång på Tjejtrampet! Den här gången
tänkte jag att jag skulle vara nöjd om jag kom bland de 100
bästa - jag räknade inte med att slå förra årets
tid. För lite träning och för mycket hosta, Mallorca till
trots. Men ungefärligen på samma tid tänkte jag nog mig
ta mig runt! Nåväl, jag är fast besluten över att inte låta en tappad mobiltelefon förstöra dagen för mig, så jag litar på att Anna hittar den. Starten går! Jag hänger med bra i början, det går fort som tusan och pulsen är genast uppe i över 170. Helena S drar förbi, och någonstans uppfattar jag Pernilla och Klein-Caroline. Vi kör i klunga ut mot Haga, men där släpper jag, och motorcykeln drar om mig och kör ifatt de andra. Pulsen är fortfarande mycket hög, jag tar till Helenas knep att andas genom näsan, men den pendlar mellan 175 och 180 konstant. Jobbigt! Det går på som tåget, snabbt och roligt, men jobbigt. Hakar på och av en av tjejerna jag pratade med i startfållan, vi åker jojo med varandra. I Sollentuna ropar Pernilla på mig - hennes cykel är trasig! Usch, vad tråkigt hinner jag tänka när jag susar förbi! Nu är jag runt Edsviken och halva loppet är kört. Jag hade hoppats på en hejarklack just där, men den uteblev visst. Nåväl, det står andra runt banan som hejar. Bergshamra - snart framme! Bara ca en mil kvar. Plötsligt känns det väldigt konstigt i vänsterfoten. Lätt att dra runt, på något sätt! Jag tittar ner och fattar inte riktigt vad jag ser. Pedalen och vevarmen sitter fast i skon, istället för att skon sitter fast i pedalen... Vevarmen hänger löst. Vad 17 har hänt??? Jag inser att vevarmen har lossnat på något sätt. Satan!!! Och det är ju en mil kvar! Nåväl, det är en depå alldeles strax, de kan säkert fixa det. Jag trampar på med högerbenet så länge. Min jojo ropar åt mig att hon lider med mig... Alltid något. Jag kommer upp mot depån och det står några killar där. Jag ropar för att höra om de har verktyg, men det har de inte. De tar vevarmen och säger att det där går inte att laga, bulten har lossnat, men vi kan ju iallafall sätta tillbaka den... Det håller ca 200 meter... Jag kör med högerben igen. Försöker sätta på vevarmen och trampa försiktigt, men det går inte. Tanken på att ge upp finns inte i mitt huvud. Nog fan ska jag runt - jag har ju skor som sitter fast och en vevarm kvar, det är bara att trampa på! Envis som en gammal istadig åsna, helt enkelt! Så länge jag inte lägger den i bakhjulet så går det ju bra... Trampar på och får finna mig i att folk cyklar förbi. Argare och argare! Jag vill också cykla snabbt! Ulrika kör om. Fler och fler kör om. Blä. Sista biten in till mål släpper jag vänsterfoten totalt och kör med högerben igen. "Det där ser jobbigt ut, Inger" hör jag någon som säger. Jo, det var det! Men jag fick medalj, och så här i efterhand är jag rätt stolt över det, ändå. Anna möter upp, och hon har hittat min mobil. Jag visste väl det! Bimbo-fikat var supertrevligt, massor av trevliga tjejer. Så trots att jag tappat mobil, pump (på vägen) solglasögon (efter loppet) och vevarm känns det ändå rätt ok. Snittpulsen blev 177, alldeles för högt, men det gick ju... Det roligaste inträffar när jag ska gå hem. Jag sätter på vevarmen och korsar gatan. Då råkar jag slå till den och den ramlar av. Killen bakom säger "Du tappade något" och lyfter upp den. När han ser vad det är blir han alldeles paff! Speciellt som jag bara säger "Oj, tack." Nästa år ska jag ha en hel cykel och klå varenda jäkel! Revansch!!! Eller vad säger du Pernilla...? Inger |
| Senast uppdaterad:2003-03-20 |