Helenas Tjejtramp

Tjejtrampet för första gången!

Egentligen skulle jag ha startat kl 12.25 med startnummer 11486 eftersom detta var mitt första tjejtramp. Nu står jag i elitmotionärsfållan med startnummer 459 i stället pga av avhopp. Hur som helst så står jag nu tillsammans med ett gäng erfarna cyklister runt om mig. Elitutrustade från topp till tå! Jag känner mig ganska nervös inför starten, eftersom jag inte riktigt vet vad som väntar.

Starten går och jag sugs med i en ström av färggranna landsvägstjejer. Jag hänger till en början med med min dämpade mtb, dagen till ära utrustad med nya slicks. Det rullar väsentligt bättre än på vår träningsrunda för två veckor sedan.

Innan jag vet ordet av så har mer än halva sträckan gått och jag börjar inse att jag kanske hinner i mål inom segrartid + 50%. Backarna suger ordentligt och det verkar som landsvägscyklarna är motordrivna som de susar om mig även i uppförsbackarna.

Till min besvikelse så är det inte bara uppförsbackarna som suger. Även rakorna suger ordentligt då motvinden gör sig påmind. Bakom mig glider några tjejer med, och vägrar köra om och dra en stund. Jag kämpar ganska lagom för att inte ta ut mig för tidigt. Det är svårt att disponera krafterna när man inte är van.

Helt plötsligt så rullar jag nerför backen till Värtan, polisen håller korsningen fri från trafik, trots att jag kommer helt ensam vid det här laget. Motvinden är starkare än någonsin på rakan över järnvägsspåren nere i Värtanområdet. Nu känner jag mig totalt orkeslös! En ensam kille på cykel kommer i motsatt riktning och hejar på. "Ge inte upp nu" säger han. Jag tänkte i mitt stilla sinne: Ser det ut så? Bäst att lägga i några växlar till!!! Jag kommer ut på rakan på Lindarängsvägen och kan se alla sponsortält vid starten/målet åt det andra hållet. Äntligen medvind! Nu ska jag bara runt Kaknästornet, sedan återstår bara den nyasfalterade rakan i förbi Sjöhistoriska, trodde jag ja. Här är det cykelvägen som gäller visar en funktionär. Ok, nu är det bara den grusiga oasfalterade rakan förbi Sjöhistoriska som återstår.

Nu har jag hur mycket adrenalin som helst i kroppen, jag speedar allt jag har och får äntligen lite publikstöd. Rullar så småningom in på 1.55.....Jag får min medalj!!!

Men nu har väl alla andra Bimbosar minglat runt tillräckligt på området och kanske till och med dragit sig därifrån. Icke sa nicke. Där står Elinor, Caroline och Inger och pratar med sina flaggviftare och andra supportrar. Det visar sig att vi har några rejält duktiga tjejer i Bimbobikers. Elinor har tagit hem hela elitmotionärsloppet. STORT GRATTIS!!!

Men min "flaggviftare" har ännu inte synts till. Med ryggsäcken full av överdragskläder, powerbars, kolhydratdryck och bananer droppar han in en timme efter min målgång och har fullt acceptabla ursäkter! Han har städat hela lägenheten och dessutom hunnit med en pass på gymmet. Fast han erkänner att han inte riktigt trodde att jag skulle vara i mål "redan" efter 2 timmar.

Lite nyfiken på en landsvägscykel blir jag ändå! Är det någon som har något tips? Nästa år ska jag köra på 1.45 ....... som mest!!! Och i vattenflaskan ska jag ha vatten .... INTE sportdryck! Det blir ju som gelatin i ett redan pollenallergiskt svalg.

Helena - den nybitna "landsvägscyklisten"