Eevas Tjejtramp

Första Tjejtrampet

Före starten fick jag av Björn reda på att jag skulle haka på en flock för att utnyttja det vindskydd det gav och således cykla lite snabbare än normalt.

Vilket smart drag. En svag föraning om att det inte skulle vara så enkelt att haka på en flock i detta gäng tystades snabbt ner av mitt andra jag. Här skulle det cyklas.

Starten gick mycket bra, jag trasslade inte i mig i någon och ingen i mig och ända ner till slutet av Valhallavägen kände jag mig som en del av flocken. Till och med den tvära svängen över Valhallavägen gick bra och i takt.

Mot Koppartälten började flockkänslan ebba ut. Det kändes som ALLA svischade förbi, till och med sådana med treväxlade tantcyklar. Det värsta var en dam "med rondör" som dundrade om. Henne spanade jag på och svor för mig själv att om inte någon annan så henne skulle jag nita. Men även hon försvann i fjärran. Jag var väldigt ensam i flocken.

I sådana läger drabbas man av tvivel över det vettiga att någonsin ha satt sig på en cykelsadel. I min förtvivlan började jag räkna ut vilka andra grejor jag var bra på. Jag tyckte i vintras att jag var ganska bra på att gå stavgång så det kanske skulle bli det jag skulle satsa på. Dessutom mycket billigare än cykel.

Så småningom märkte jag att jag ändå åkte framåt - dvs stod inte helt stilla. Körde till och med om några stackare. Det var ju en aning jobbigt att se de alla nya startnumren som började på tusen att ränna förbi, men när jag tittade på klockan såg jag att jag kanske skulle kunna komma under 2,5 timmar i alla fall.

Och sedan såg jag den runda damen. Hon hade uppenbara problem i varje minsta uppförslut. I dessa körde jag alltid om henne och hon körde om mig i nerförsluten eftersom hon genom tyngdlagen föll som en kanonkula och hade en uppenbar fördel av sin vikt.

Så det blev lite svettig tävlan där ett tag. Jag körde om henne rejält i en av de riktiga backarna och suckade belåtet. Nu var hon eliminerad och jag började spana efter ett nytt offer. Precis när jag hittade ett nytt sådant hörde jag ett stön till vänster om mig och där kom hon igen. Jag trodde inte mina ögon.

Och jag fick vingar. Sista delen av banan körde jag som i trans. Jag körde om den runda damen, det nya offret, flera andra också, plingade på klockan och dundrade förbi både i uppförslut och i nerförslut.

Den runda damen såg jag aldrig mer, hon cyklar nog fortfarande. Och tiden blev 2.15. Nästa år blir den ännu bättre.

Eeva