Carolines Tjejtramp

Utbrytningar och felkörningar

Positionskriget i Tjejtrampet börjar lång innan start. Det gäller att vara på plats tidigt och sen inte lämna den. Inger hade lugnat oss med att Friskis och Svettis skulle hjälpa till med uppvärmingen men hur skulle det gå med Look-klossar under cykelskorna? Mest blev det en lång väntan med små försök till rörelse och funderinag på hur mycket kläder som behövdes.

Äntligen startdags. Skottet går och genast är det en massa cyklister på gång framför oss. Inger som står framför mig drar iväg melllan cyklisterna och jag hakar på hennes rulle när vi zick-zackar oss fram i klungan. Jag hoppas att de andra är med bakom. En bit in på Valhallvägen är vi främst i klungan så när som på en mindre klunga framför oss. Jag går upp jämnsides med Inger och säger att vi måste komma ifatt de framför så att de inte drar iväg. Jag trampar på, kommer ikapp, och har fått med mig de andra upp. Bra, nu har vi rätt position, så nu gäller det bara att hänga med täten.

Jag följer med de främsta genom Hagaparken men nu börjar jag känna av den snabba starten efter bristen på uppvärmning och det första mentala motståndet visar sig. Jag arbetar bort det genom att tänka att de andra tjejerna litar på att jag ska göra ett starkt lopp så då får jag väl visa att jag klarar det! Vi passerar under E4:an och kommer in i dagens första rejäla backe. Elinor kommer upp jämnsides med mig och ropar: Kom igen Caroline, nu kör vi! Jag hakar på Elinors tempo uppför och vi får en lucka på några meter till resten av klungan. Ytterligare tre tjejer kämpar ikapp men hjälper inte till med dragjobbet.

I Kista där Elinor jobbar kommer nästa tyngre backe. Här blir vi av med ytterligare två och nu är det bara en reservbimbo från Solna utöver mig och Elinor i täten. Om vi håller hem kommer det altså att bli trippelt bimbo i täten! Jag försöker snegla bakåt för att se hur stor lucka vi har men lyckas inte få syn på de andra. Det är forstatt hög tempo som gäller och nu möter vi stigningarna norr om Edsviken samtidigt med motvinden. Elinor är urstark och trycker på i varje uppförsbacke. Solnatjejen ser allt tröttare ut och jag får kämpa för att hålla Elinors tempo. I den sista stora backen kan vi inte längre svara och Elinor sticker iväg frammåt.

Jag försöker få Solnatjejen att hjälpa till med dragjobbet men det går för långsamt och jag blir nervös över risken att klungan ska komma ikapp. Samtidigt har vi problem med skyltarna och flaggvakterna och håller på att köra fel flera gånger. Nu saknar jag möjligheten att följa motorcykeln.

I den sista backen innan mål drar jag iväg från Solnatjejen. Jag ser tälten på Gärdet och vet att det inte är långt kvar så det är bara att pressa ut det sista. Sen kör jag fel, in på en grusväg, och hon är hygglig och ropar efter mig. Ner på vägen igen och nu är det plötsligt en bil ivägen framför. Arg rundar jag bilen på vänster sida, kör in framför i rondellen och gör en långspurt in på upploppet. Där passerar det två damer med stora hinkar med rosor som tycker att det är naturligt att gå över en målraka i ett cykellopp utan att se sig för. Se upp! ropar jag samtidigt som jag ta i för fullt mot målet. Jag säkrar i alla fall andraplatsen trots alla hinder de sista metrarna. Det finns alltid lite mer energi att klämma ur kroppen!

Det var fantastiskt roligt att ta andraplatsen och att göra det genom en utbrytning men samtidigt var det många saker som jag undrade över. Varför är det ingen som väntar sig att vi kommer? Flera tusen tjejer på cykel? Vi borde vara ett så starkt inslag i trafiken att alla andra borde vara försiktiga för sin egen skull! Och varför tror Tjejtrampets funktionärer att det går att ställa ut tidtagare på banan bara tio meter efter målet? Det var bara en mängd tjat från Caroline Roberts man Pedro som fick dem att förstå att trots att vi är damer så kör vi inte långsamt för det, särskilt inte in mot mål! Och varför ska ett landsvägslopp dras förbi vägarbeten med stora stenar mitt i banan? Är det ingen som tänker på olycksrisken med en stor och ovan klunga på en mycket dålig väg? Och går det inte på något sätt att undvika de värsta 180-graderssvängarna? Igen handlar det om den stora olycksrisk det medför!

Även om jag inte kommer att ha någon möjlighet att ta en framskjuten placering så har jag ändå bestämt mig för att undvika flera av problemen på ett enkelt sätt: nästa år startar jag med eliten!

Caroline F